Teater MO

Vi lever i ett rikt samhälle, rikt på kulturer, utryck och mångfald, ett samhälle med större acceptans och firande av våra skillnader än någonsin tidigare.
Ändå växer de krafter som vill splittra oss, som förespråkar enfald i stället för mångfald, som ställer gupp mot grupp, som vill se ett vi men inte dom, som spelar på rädsla och okunskap. Krafter som säger att allt kommer bli bra bara det inte vore för dom som inte ser ut som oss, som inte låter som oss, som inte tror som oss. De utlovar enkla lösningar på komplexa problem, de säger att de står på de svagas sida när de i själva verket bär upp de starkaste, de lovar att rensa upp i etablissemanget och korruptionen, men skor sig själva. De spelar på en knappt dold nationell rasism som ibland tillåts lysa fem i full dager.
Och vi spelar med i deras spel, köper deras formuleringar av problemen, samtidigt som vi fördömer och alienerar alla som följer dem.
Det kan inte vara den rätta vägen att gå.
Ur dessa tankar spirar clownen Sven när han stiger in på scenen Iklädd, clownäsa, folkdräkt och nyckelharpa är han essensen av svenskheten eller kanske dess antites?
Med humor och absurdism, publikinteraktion och musik bearbetas nationalism, rasism, svenskhet, rädsla och grupptillhörighet.
När vi skrattar åt trollen spricker dom.
När vi med humorns hjälp kan se det absurda i en situation ökar vår förståelse.
Föreställningen står fast förankrad i tron på alla människors lika värde, och är inte ute efter att förlöjliga någon, för att skratta åt någon eller en grupp är återigen att bygga murar att förstärka ett vi och ett dom.
De varmaste, de djupaste och mest befriande skratten kommer igenom igenkänning, genom medkänsla och inlevelse. Alla det som gör vård värld till en varmare och tryggare plats för alla.
Vist kan clownen vara vass och ibland hård i sin kritik eller frågeställningar men alltid mot makten, mot de med högre status, en clown slår aldrig nedåt.